baconfeber: the never ever ending story...

Ja det var ju det där med spruta i armen. Diskussionernas konung... Ska du? Ska jag? Varför? Risker hit, dit och än till påska... Pust! Orka.

Sprutan är nu tagen och jag vägrar motivera varför. farbror doktorn sa så och då svarade jag helt enkelt amen. Smärtan uteblev, nästan helt i alla fall. Så gjorde även klistermärket... När blev man för gammal för sånt? Tack för den landstinget.

Största äventyret utspelade sig dock i väntrummet innan... Pensionärer till tusen. Och dom säger att vi ungdomar pratar mycket. Pyttsan. Oförskämde är de dessutom de gamla kräken. Efter 30 minuter bredvid en farbror som själv tagit på sig rollen som omvärldskommentator var det då äntligen min tur. Fort gick det och kändes inte alls... Efter all väntan kände jagt mig nästan lurad på konfekten. Och så måste du sitta ner i 15 minuter och känna efter så att du mår bra, kvittrade sjuksyrran. Förmodligen inte muttrade jag och flydde illa kvickt.

Roger roger...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0