Hanna Rubäck

Jodå, som en klocka! Vaknade dagen efter med en finne I näsan. Tackarrrr. Näsvingen stod ut som en egen planet och den ömmande värken ska vi inte tala om.

Karma is a bitch men tro inte att jag lärt mig något. Ödmjuk? Skulle inte tro det. Jag är som jag är.

Över och ut.

Vägrar hålla med lokaltidningens rescention. Allt utom tung. Snarare tydlig, humoristisk och så vacker. Ett självklart sätt att beskriva det på. Solklart. Att ingen tänkt på det förut!

Hatten av och tack som fan!

Kan definitivt tänka mig att tillbringa fler onsdagar på åskådarplats. Att få uppleva sådant här med finaste farmor och farfar sätter definitivt guldkant på en vardag med allt färre soltimmar. Går inte att ignorera hösten längre...

Präktighets-VM har precis inletts. Tillbringar fredagsaftonen på ranchen (med ljuset släckt, dörren låst och rullgardinerna nerdragna för vad än Gevalia och envisa trailerchaufförer tror så vill jag faktiskt inte ha besök) och bakar eget fröknäckebröd från scratch. Ingen Big deal tycker du? Jag hittade inget havremjöl (heter egentligen skrädmjöl) så jag mortlade mitt eget från mammas havregryn. Jojo. Nu surfar jag runt på fejjan och hånler åt alla som publicerar sina proteindrinkar och kvällens middagar.

Avslutar nog kvällen i pappas soffa i väntan på att Karma ska plocka ner mig och min självgodhet på jorden. Undrar hur? Finne på näsan?

Och ja, jag inser att jag i min ålder och med min civilstatus borde tillbringa en fredag på ett svettigt dansgolv med presumtiva äkta makar och/eller pappor till eventuella knottar. Määäään, om man inte vill då? Jag är tant, visserligen i snygga jeans, och vill hellre få till mitt egna korsstygnsmönster till den där grymma kudden som jag nu planerat så länge. Skyller på feldesignad DNA-stege och förtränger måsten ihop med biologiska klockor.

Över och ut.

"Hanna! När du springer, hur springer du då?"

Hmm... Långsamt? Motvilligt? Framåt?

Gav mig på ett försiktigt litet föredrag om löpteknik och försökte febrilt minnas vad som predikats för mina inte alltför uppmärksamma öron...

Resultatet? "Tänk liksom på fotbladet typ, liksom, mummel mummel, isättning, mummel, tryck ifrån..." Före detta löpcoachens reaktion på ovan berättade historia? Inte såååå imponerad.

Håller mig nog till det här med dans...

Så förbannat tröttsamt. Uttjatat. Idiotiskt. Sorgligt. Trist. Hur tänkte han nu?

Orka gömma sig bakom världens äldsta klyscha bara för att få bete sig som en idiot.

"Vi män är faktiskt djur!" Trevligt. Själv känner jag mig mer som en grönsak. Typ broccoli eller så. Välj själv. Och ät mig sen.

Hörs!

Finnes: trött fröken med enorm labradorlängtan.

Räknar minuterna till nästa tomrum i almanackan. Raggsockorna och gummistövlarna är redan framtagna. Kvarstår bara att boka dejt med valpen.

...måste man uppdatera? Kan man vägra?

Försöker i alla fall fram tills att vuxenpolisen kommer och säger vov vov.

"Som en ful samsung" Bra sagt!

Bilden säger väl allt. Och det är faktiskt en arbetsuppgift. Något annorlunda men viktig. Väldigt viktig. I alla fall så sa chefen det.

"Här sitter jag och jobbar"

Fortsätter envist hävda att jag har världens bästa jobb. Och jag har rätt. Ödmjukhet är inte min grej, du som är i behov bör leta annan bloggare.

Bästa jobbet fyllde i alla fall 20 gamla år och firades på det enda rätta sätt. Konsert. Deluxe.

Opera, rock, singer songwriter, klassiskt, musikal, gospel, folkmusik.. Listan gjordes lång och hitsen avlöste varandra. Hatten av och som sagt: nu kör vi 20 år till! The show must go on...

Årets första mil avklarad på bästa sätt. Med bästa stöd. Lillasyster som coach och halva Stockholm som support. Rättvist. Värt. Trevligt. Svettigt. Dunka dunka musik, färgglada lampor och heja heja. Handen på hjärtat, ett regelrätt clubbesök är mer ansträngande och erbjuder desto sämre skoalternativ.

Nästa år gör vi det igen men då ska lillebror med.