Finns inga rubriker som passar...
Söndagmorgon och klockan ringer vid sju, nästan gryning typ. Begreppet sovmorgon har reducerats bort till onödig lyx för några veckor sen. Reducerats har även det sociala livet med fika och struntprat, familjemiddag, slappa kvällar med fjärrkontrollen samt andra saker som ökar på välmåendet. Dubbla kurser på högskolan med till hörande litteratur, seminarium, föreläsningar och skrivuppgifter sätter en tydlig prägel på vardagen. Är hela livet en enda lång vardag? Just nu... Svar: ja! De kvällar när hjärnan strejkar och vägrar och plugga gnager istället det dåliga samvetet och magen får dra lasset. Med nöd och näppe lyckas man planera in en och annan minut med sin pojkvän och det dåliga samvetet gör sig återigen påmint...
Apropå pojkvän. Efter en alldeles fantstisk dag med show på stan i strålande höstsol föll fröken ihop som ett punkterat bildäck på svärfamiljens köksgolv. Kan det vara så att man tar på sig lite för stort ansvar? Möjligt. Tur att man är tillsammans med världens gulligaste Simba som bar upp en i sängen och befallde en välbehövlig powernap på si sådär en timme. Trött tjej. Efter lite sömn kom både syre och personlighet tillbaka till hjärnan och vips kunde man bedriva normala konversationer igen. Underbart. Ett förhållande med 2 muppar kan ju inte bli annat än galet och precis så är det. Efter en snabb men ack så seriös analys av vårt förhållande konstaterades att jag vaknar med något som kan liknas vid Lasse Kongo varje morgon medans han får dras med något som kan likans vid en ångkokt grönsak på kvällarna. Olika dygnsrytm? No shit Sherlock!
Söndagen spenderas framför datorn med ett tappert försök att knacka ner en observation med tillhörande reflektion och analys ur genusperspektiv. Skitlätt, NOT! Eftermiddagen och kvällen kommer tillbringas i danssalen med föreställningsrepetition de luxe innan fröken har motat undan världssamvetet med ett löfte om föreläsning istället för den efterlängtade glassen. Surt sa räven! Rätt åt dig skrek vuxenkommiten. Som lillasyster sa, "det är bara att vika in."
Avrundade en surrig lördag på farmors soffa med kaffe, macka och massa uppmärksamhet. Tröttnar man någonsin på att vara barnbarn? Icke! Har dessutom lyckats avge något vagt löfte om att skriva mina memoarer inom en överskådlig framtid... Något sådant kommer ju resultera i landsflykt så planerna läggs på is ett tag...
Nedräkningen till vecka 48 när normal arbetsbörda åter infinner sig har börjat... Det finns ett ljus i tunneln!
Bäst just nu: Att vintern med tillhörande kyla och rusk mottas undan av den underbara solen...
Sämst just nu: När min eviga tidsoptimism nallar från mitt så väbehövliga sömnkonto.
Apropå pojkvän. Efter en alldeles fantstisk dag med show på stan i strålande höstsol föll fröken ihop som ett punkterat bildäck på svärfamiljens köksgolv. Kan det vara så att man tar på sig lite för stort ansvar? Möjligt. Tur att man är tillsammans med världens gulligaste Simba som bar upp en i sängen och befallde en välbehövlig powernap på si sådär en timme. Trött tjej. Efter lite sömn kom både syre och personlighet tillbaka till hjärnan och vips kunde man bedriva normala konversationer igen. Underbart. Ett förhållande med 2 muppar kan ju inte bli annat än galet och precis så är det. Efter en snabb men ack så seriös analys av vårt förhållande konstaterades att jag vaknar med något som kan liknas vid Lasse Kongo varje morgon medans han får dras med något som kan likans vid en ångkokt grönsak på kvällarna. Olika dygnsrytm? No shit Sherlock!
Söndagen spenderas framför datorn med ett tappert försök att knacka ner en observation med tillhörande reflektion och analys ur genusperspektiv. Skitlätt, NOT! Eftermiddagen och kvällen kommer tillbringas i danssalen med föreställningsrepetition de luxe innan fröken har motat undan världssamvetet med ett löfte om föreläsning istället för den efterlängtade glassen. Surt sa räven! Rätt åt dig skrek vuxenkommiten. Som lillasyster sa, "det är bara att vika in."
Avrundade en surrig lördag på farmors soffa med kaffe, macka och massa uppmärksamhet. Tröttnar man någonsin på att vara barnbarn? Icke! Har dessutom lyckats avge något vagt löfte om att skriva mina memoarer inom en överskådlig framtid... Något sådant kommer ju resultera i landsflykt så planerna läggs på is ett tag...
Nedräkningen till vecka 48 när normal arbetsbörda åter infinner sig har börjat... Det finns ett ljus i tunneln!
Bäst just nu: Att vintern med tillhörande kyla och rusk mottas undan av den underbara solen...
Sämst just nu: När min eviga tidsoptimism nallar från mitt så väbehövliga sömnkonto.
Kommentarer
Postat av: Pluttan
Haha är det farfar som fått dig att lova och skriva memoarer?! Lord.. you poor thing!;)
Fan vad bra du skriver människa!!
Jag och Johan skrattade gott i helgen åt
Lasse Kongo och den ångkokta grönsaken..
åh vad jag saknar dig!
Trackback
