En hyllning
Jag vet att jag upplevs som sarkastisk. Rätt ofta också. Och den iaktagelsen är inte helt tagen ur luften. Men denna hyllning är helt uppriktig. Jag svär och lovar över allt heligt samt min gamla scoutskjorta. Jag beundrar alla dessa fotbollsfruar!
Länge trodde jag själv att jag tillhörde denna gyllene skara och att min plats i denna grupp var säkrad genom att jag frekvent höll handen med en av sportens utövare... Ack så fel jag hade. Det är en enorm skillnad mellan att vara tillsammans med en fotbollsspelare och att vara en fotbollshustru. Inte ens barnafödande är en garanti för titeln.
Så vem är hon? Vem är kvinnan bakom titeln och myten? Efter några timmar på höghammarhallens hårda träläktare (känsel och blod har precis kommit tillbaka) har jag tillsammans med mitt filosoferande andra jag kommit fram till några kriterier:
En fotbollshustru skulle aldrig missa första matchen, hur trött hon än är.
En fotbollshustru kommer inte dit med håret i hästsvans. Håret är välslingat, välfönat och polerat.
En fotbollshustru skulle aldrig drömma om att visa sig på den en fotbollsturnering utan nymanikyrerade naglar och klanderlös make up. (Påsar under ögonen existerar inte.)
En fotbollshustru har inga som helst svårigheter att skilja på reglerna för fotboll inom och utomhus.
En fotbollshustru är lika taktisk i sitt klädval för dagen som militären inför en dygnsmarsch, inget lämnas åt slumpen. I mitt stilla sinne undrade jag under förmiddagen om SåFin hade ett enda plagg kvar på sin "nyss inkomna -hylla". Höga jeans i exakt rätt nyans av blått, de renaste mockastövlar du kan tänka dig, sprillans nya hoods av svindyra sportdesigners, kritvita toppar och lyxiga stickade ullkoftor trängdes på läktaren. (Helt plötsligt kändes mina för stora baggyjeans, pojkvännens kofta och gårdagens smink inte som en jättebra idé längre.)
En fotbollshustrus barn är lika klanderfritt klädda och välkammade som sin mamma, och inte heller verkar de ha några problem med att pallra sig upp i ottan. Icke! Samtliga små fotbollsbarn tultar däremot runt fotbollsplanen som om det vore uttagningen till årets kelgris eller liknande.
En fotbollshustru skulle aldrig komma på tanken att köpa en av sporthallens färdigbredda baguetter. Aldrig! Istället dukar de upp hembakat bröd med GI-riktiga pålägg, hemmahackade sallader med intressanta oljor samt det mest väldoftande kaffe du kan tänka dig.
Avundsjuk? Jajamensan! Jag beundrar dessa kvinnor. Det är minsann skillnad på folk och folk och nu är det nog bara att inse att i vissamligor kommer man aldrig att spela. Hatten av för er ni är värd all beundran coh folkets jubel. Lyckliga vore ni fotbollsspelare som har en tvättäkta fotbollshustru på läktaren!
Tack för mig, hej!
Länge trodde jag själv att jag tillhörde denna gyllene skara och att min plats i denna grupp var säkrad genom att jag frekvent höll handen med en av sportens utövare... Ack så fel jag hade. Det är en enorm skillnad mellan att vara tillsammans med en fotbollsspelare och att vara en fotbollshustru. Inte ens barnafödande är en garanti för titeln.
Så vem är hon? Vem är kvinnan bakom titeln och myten? Efter några timmar på höghammarhallens hårda träläktare (känsel och blod har precis kommit tillbaka) har jag tillsammans med mitt filosoferande andra jag kommit fram till några kriterier:
En fotbollshustru skulle aldrig missa första matchen, hur trött hon än är.
En fotbollshustru kommer inte dit med håret i hästsvans. Håret är välslingat, välfönat och polerat.
En fotbollshustru skulle aldrig drömma om att visa sig på den en fotbollsturnering utan nymanikyrerade naglar och klanderlös make up. (Påsar under ögonen existerar inte.)
En fotbollshustru har inga som helst svårigheter att skilja på reglerna för fotboll inom och utomhus.
En fotbollshustru är lika taktisk i sitt klädval för dagen som militären inför en dygnsmarsch, inget lämnas åt slumpen. I mitt stilla sinne undrade jag under förmiddagen om SåFin hade ett enda plagg kvar på sin "nyss inkomna -hylla". Höga jeans i exakt rätt nyans av blått, de renaste mockastövlar du kan tänka dig, sprillans nya hoods av svindyra sportdesigners, kritvita toppar och lyxiga stickade ullkoftor trängdes på läktaren. (Helt plötsligt kändes mina för stora baggyjeans, pojkvännens kofta och gårdagens smink inte som en jättebra idé längre.)
En fotbollshustrus barn är lika klanderfritt klädda och välkammade som sin mamma, och inte heller verkar de ha några problem med att pallra sig upp i ottan. Icke! Samtliga små fotbollsbarn tultar däremot runt fotbollsplanen som om det vore uttagningen till årets kelgris eller liknande.
En fotbollshustru skulle aldrig komma på tanken att köpa en av sporthallens färdigbredda baguetter. Aldrig! Istället dukar de upp hembakat bröd med GI-riktiga pålägg, hemmahackade sallader med intressanta oljor samt det mest väldoftande kaffe du kan tänka dig.
Avundsjuk? Jajamensan! Jag beundrar dessa kvinnor. Det är minsann skillnad på folk och folk och nu är det nog bara att inse att i vissamligor kommer man aldrig att spela. Hatten av för er ni är värd all beundran coh folkets jubel. Lyckliga vore ni fotbollsspelare som har en tvättäkta fotbollshustru på läktaren!
Tack för mig, hej!
Kommentarer
Trackback
