Att blogga eller inte, är det frågan?
Spenderat ännu en helg i stockholm. Äntligen ska nog tilläggas. Lägenheten här är större, tystare och jag får återigen chansen att vara anonym. Här finns tid för reflektion och mina tankar. Djupt? Inte särskilt menhela tiden utsetts vi ju för intryck, handlingar och åsikter som man som fri och tänkande människa förväntas ta ställning till.
Utsetts? Ja det tycker jag nog för även om vi med vår nyfikenhet ser till att skaffa oss mer information än vi ibland behöver så får vi ju även ta del av sådant som vi nog själva hade valt att blunda för... om nu valet funnits vill säga.
Och vart vill fröken Rosén komma med detta? Jo, inte helt osökt så leder ju detta oss in på stigen till det stora allvarliga "samhällsansvaret". Jaha, och varför ska vi prata om det? Har hon lärt sig ett nytt ord med fler än två stavelser och försöker briljera? Nej, det finns en lite tanke bakom... Vi smakar på ordet och ser vad det kan betyda. Föreställ dig att du är en av karaktärerna i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och så ljudar vi oss igenom denna massiva kluns av bokstäver. Saaaamhällssssss... Alltså någonting i samhället. Vilket samhälle? Vem berörs av samhället? Detta forum som alla ska ha lika stor rätt till, eller hur? Och med rättighet kommer skyldighet, den svenska versionen av ying & yang. Okej första biten avklarad. Nu kommer vinjetten till allas vårt favoritbarnprogram och vi kastar oss på del två: Aaaaaaaansssvaaaarrrrrrr ljudar vi och överdriver med några grimascher... Hur kändes det? Betungande? Krävande? Eller kan man se det om en utmaning? En stolthet?
Summa sumarum: Samhället är till för alla och med pojkscoutsaktig precision delar vi upp sockret i kakan i exakt lika stora delar. Skit i högeralliansen när det kommer till julklappar är det millimetrarna och örena som räknas, för sossar är vi allihopa allihopa... Och då alla förser sig av kakan måste alla hjälpas åt att torka bordet, ställa in stolarna och låsa dörren till stora samlingslokalen.
Låt oss apllicera denna övertydliga metafor på verkligheten.
Året är 2008 och alla som kan räkna till www tillåts skaffa en blogg och spy ut sina åsikter, synpunkter och drömmar. Det är som att spela alfapet utan regler, den som ljuger mest och med högst röst vinner! Men vadå, protesterar motståndarlaget, om man vill lägga ut hela sin livshistoria med samtliga detaljer så är det väl upp till var och en? Absolut! Nog för att många av dagens bloggare skulle behöva några riktlinjer om vilka uppgifter som inte behöver sprejas ut över hela rymden så ja visst, exhebitionism i all ära men när man väljer att exponera andra människor då?
Tänk själv, hur många hemligheter sitter inte vi på? Alla långa kvällar vi suttit i soffan med kompisar, pojk/flickvänner eller syskon och i förtroende öppnat oss. Återigen kliver ansvaret in genom dörren och gör sig påmint.
Självklart ansvarar vi själva för det vi släpper ut på nätet och om vi bara hade kvar lite mer moral så hade kanske inte denna blogg inte ens behövt skrivas. Tyvärr är så inte fallet och nu kommer vi äntligen till slutklämmen i historien... Om nu jag, tack vare min nyfikenhet och flitigt blötlagda näsa, springer på information på nätet om mina bekanta vilket ansvar bär då jag? Hur fungerar samhällsansvaret på internet? Dags att välja talesätt i livet "en för alla, alla för en" eller "var och räddar sig själv". Vem är du?
Jag sitter fortfarande och tvår mina händer. Vad ska jag göra? Ringa upp bloggaren, säga några väl valda ord och be denne att kontakta personen i fråga och konfrontera henne? Ringa den som blivit så väl omskriven och berätta vad jag tagit del av? Eller ska jag lägga locket på och låta folk sköta sina krig själva?
Kommer internets prins i skinande rustning att rädda mig den dagen jag blir utsatt eller får vi alla skylla oss själva i linje med ordspråket "ingen rök utan eld"? Den som vet är varmt välkommen med svaret för här lsutar mina filosofiska kunskaper.
Hanna Rosén
