Hanna Rubäck

                                                                                                                                                           2008-03-22

04.15 väckarklockan ringer... God morgon! Eller inte...

04.42 anländer till Bollnäs tågstation för att ta tåget som avgår 04.50 till Stockholm.

04.43 inser att tåget är försenat och ny avgångstid är 05.30 (tilläggas bör också att det vid den tidpunkten var -15 grader, mutter mutter...)

05.29 stiger ombord och somnar mer eller mindre omedelbart.

08.15 vaknar strax utanför Solna och undrar varför tåget kryper fram i snigelhastighet?

08.52 kliver in på hotellet, scannar med hjälp av mitt pekfinger in mig i databasen och startar sedan växeln.

Ännu en storhelg på Fawlty Towers, denna gång som switchbitch, varför? Det är direkt oklart men min gamla invanda skräck för familjehelger bidrog nog till att jag med lätthet bokade in några dubbelpass när Herr Skåning så vackert bad mig tillbringa påsken med honom. Och här är vi nu, 14h senare och jag har fått massor gjort. Även om det inte direkt syftar på arbetsrelaterade sysslor men jag kan stolt visa 10st vackert nymålade naglar i ljusrött. Har dessutom hunnit plöja i genom alla avsnitt av 9A och det är åtminstone studierelaterat. Den serien kan om något motivera en till att bli en bättre pedgog.

Och även om just denna dag har varit mer än lovligt lugn så har resten av veckan varit uppåt vägarna galen. Anlände som vanligt till Bollnäs sent på måndags kväll och fick hoppa in som mentor på en gång, en lugn natts sömn? Pyttsan. Och sedan var det i gång igen med det obligatoriska 14h passet på tisdagen där vi dessutom hann klämma in ett välbehövligt besök hos sjukgymnasten. All heder åt henne som äntligen fick ordning på både nacke och rygg men jag kommer nog aldrig vänja mig vid vare sig hård massage eller de obehagliga ljud som framtvingas när de ska knäcka ut ryggen... Ryser fortfarande när jag tänker på det.

Även onsdagen höll tisdagens tempo då det var dags för intagningsprov för nästa års klass. Jättespännande att få träffa alla blivande elever men gissa hur trött man blir? Både jag och Elina såg nog närmast ut som 2 urvattnade spöken efter 8h i danssalen. Men hur trött jag än blir så inser jag ju ständigt hur pass bra jag trivs med mitt arbete! Och då spelar det ingen roll hur högt släkten eller alla andra lyckas få upp ögonbrynen eller påpeka avsaknaden av egna barn. För hur less man än kan bli på sina eviga mysbyxor och/eller ständiga ömhet i muskler och leder, hur kul får man egentligen ha på jobbet?

Nu närmar arbetsdagen sig sitt slut och även om det bara blir ett kort besök i favoritlägenheten innan man återigen ska hit ska det bli riktigt skönt... Stor säng, varmt täcke och och raggsockor, livet på en pinne liksom. Har dessutom blivit lovad särskild väckning från hotellet...

Tack för mig, hej!