flashbacks till sent 80-tal...
förtryckta födelsedagskort i pastellfärger där man enbart behövde fylla i datum och tid... lyx-status på dom med glitter.
klänningar med volanger, spetsar, rosetter, puff samt mönster och färgkombinationer som annars inte ens var möjligt i barbies värld...
krusat hår. vi tar det igen... krusat hår! på förr! med stora propeller-rosetter av bredaste satinbandet som fanns. helst i luggen, eller med en asymetrisk tofs på sidan av huvudet.
och naturligtvis: strumpbyxor. eller som de så käckt kallades med tanke på sammanhanget: kalasbyxor! hatmomentet och lilla gråa molnet på himlen när det kom till kreationen. tack för den...
det finns förresten mer saker att lite bittert tacka för... efter 3 minuters brainstorming med fina vännen över mobilnätet kommer det tillbaka, marken gungar och man känner den där lätta paniken som stiger igen... varför var man alltid sist till kalaset? varför var just mina föräldrar (läs mamma, pappa var alltid spårlöst försvunnen när det kom till kalasbestyr...) alltid ute i sista minuten? att köpa present i god tid innan verkade ju vara uteslutet, samma som att placera irriterande småsyskon någonstans långt bort... och varför, VARFÖR, serverades det alltid äcklig mat innan kalaset? äcklig mat som man var tvungen att pressa ner innan man fick åka iväg till prinsesslekarna och fiskdammen som oftast var avslutat innan man själv pressat ner den sista kåldolmen. ryser bara jag tänker på det...
kanske att det finns någon sorts online-terapi för fröken? jag menar, till varje kalas som någonsin hållts så måste ju någon rimligen varit den som kommit sist...? vem tänker på oss?
klänningar med volanger, spetsar, rosetter, puff samt mönster och färgkombinationer som annars inte ens var möjligt i barbies värld...
krusat hår. vi tar det igen... krusat hår! på förr! med stora propeller-rosetter av bredaste satinbandet som fanns. helst i luggen, eller med en asymetrisk tofs på sidan av huvudet.
och naturligtvis: strumpbyxor. eller som de så käckt kallades med tanke på sammanhanget: kalasbyxor! hatmomentet och lilla gråa molnet på himlen när det kom till kreationen. tack för den...
det finns förresten mer saker att lite bittert tacka för... efter 3 minuters brainstorming med fina vännen över mobilnätet kommer det tillbaka, marken gungar och man känner den där lätta paniken som stiger igen... varför var man alltid sist till kalaset? varför var just mina föräldrar (läs mamma, pappa var alltid spårlöst försvunnen när det kom till kalasbestyr...) alltid ute i sista minuten? att köpa present i god tid innan verkade ju vara uteslutet, samma som att placera irriterande småsyskon någonstans långt bort... och varför, VARFÖR, serverades det alltid äcklig mat innan kalaset? äcklig mat som man var tvungen att pressa ner innan man fick åka iväg till prinsesslekarna och fiskdammen som oftast var avslutat innan man själv pressat ner den sista kåldolmen. ryser bara jag tänker på det...
kanske att det finns någon sorts online-terapi för fröken? jag menar, till varje kalas som någonsin hållts så måste ju någon rimligen varit den som kommit sist...? vem tänker på oss?
Kommentarer
Trackback
