Hanna Rubäck

...i den ekonomiska berättelsen. Arbetarna stod utan lön men gubbarna på toppen plockar ut miljonbonusar. Heja SAAB!

Hann inte mer än placera rumpan i äppellunden innan Någon muttrade över att han inte såg tillräckligt bra. "ingen här vet att jag är känd!" tänk om Petter kännt till vilken celebritet han hade i publiken... Under av alla dessa resor ut till landet (oerhört lämpligt att bådas föräldrar bosatt sig som eremiter) tillfrågades en professor i mattematik om en tankenöt. Fröken minns varken fråga eller svar men herrn till vänsters utspel går nog aldrig ur tiden: "vadå forska på matte? Allt finns ju redan! 1+1=1" jo just det...

Fröken packade väskan i sista stund (ingen förvåning där) och begav sig söderut med ett löfte till pojkvännen om att komma hem som en något lugnare version av sig själv. Vad hände sen? Härligheter och äventyr! Jag har förälskat mi i ett trägolv och tömt statoilmackens lakritsförråd. kvällarna, luncherna, rasterna och all annan tid som inte varit förkoreogragerad har bestått av informella möten, värdegrundssamtal och gapskratt. Yngst i ligan i vanlig ordning men vad gjorde väl det? Noll. Plöj muskler jag i vanlig ordning inte visste att jag ägde men snacka om I-landsproblem i jämförelse med vad vi fått uppleva... Genomgående för vecka har annars varit alla dessa "ickehopp", vi har hoppat fast inte... Se det mer som landning manade Toby. Och terminologin då: Arnold, ödlor, vallmo på Gotland, slurp nä, allt går inte att beskriva men nöjd är jag. Nöjd och lite, lite ledsen över att jag själv inte har något folkhögskoleår i ryggsäcken. Lugnet då? Jo, efter 5 dagar där akademisk kvart är mer regel än undantag och ingen TV finns på rummet... Det återstår ju och se vad det däringa honunspuckot tycker om saken men nog håller jag ett litet lägre tempo det tycker jag allt. Nu: semester!

Riktar mig med ovanstående påstående till servitriser alla andra som försörjer sig på något sorts serviceyrke. Kom igen, ingen tjänar på den där spelade otrevligheten. allra minst du. Jag kan inte sluta förundras över alla som söker sig till exempelvis restaurangbranschen och sen förundras över att de förväntas vara trevliga mot sina kunder. Det ingår liksom i arbetsbeskrivningen. Du ska serva! Det hörs liksom På namnet... Superkul alla dagar? Knappast. Men så sök dig vidare då. Att sätta på sig uniformen/förklädet innebär någonstans att man ställt upp på villkoren och bara får gilla läget. Självklart hat man rätt att påverka sin arbetssituation men det gör man med hjälp av sin facklige företrdädare, inte genom att skälla ut gästerna. Punkt.