Hanna Rubäck

Ryktet har minst sagt föregått mig och det sägs att samtliga 60 st (!!!) resia-kontor skrattar, att våra zumba-ladies döpt oss (för gott) till Piff & Puff samt att det kan vara så att en krönika skrivs om mig i detta nu.

Sandra var orolig för huruvida jag skulle hitta mitt bagage och gate men tänk om hon vetat att jag inte ens visste vart jag skulle. Jaja, rätt kontinent i alla fall. Rätt ö till och med.

Frågan är ju bara hur man berättar för päronen utan att man blir omyndigförklarad på livstid?

Annars då? Kanada? Fint. Väldigt fint. Som att träffa ett helt annat folkslag. Öppna. Hela Sverige hit på studiebesök tack!

Hänger med Pluttan 24/7 och kallar det för kvalitetstid med lillasyster. Hur mycket kan man sakna sin lillasyster?

Men foto då? Yes. En klar favorit. Skuttar vi inte alla lös fullständigt av iver och glädjerus då får vi fotografera oss (läs: föreviga våra tillkortakommanden till att passera som fotogenisk samtidigt som man är pinsamt medveten om att just den här bilden ska förfölja en i laminerad form i 5 år.) på passexpeditioner? Se inte livrädd ut den här gången, spänn inte käkarna till absurdum, stirra inte, försök se naturlig och avspänd ut... Har vi inte alla ett liknande mantra? Handsvett och total utmattning redan innan processen börjat. Poff! En bländare som skulle kunna knäcka extra på Arlandas flygplats går av och man blinkar förvånat. Är det klart? Fastnade jag? Ett par sekunder senare får man se resultatet och döm av förvåning när det är typ samma nuna på bilden som stirrar tilbaka på en i badrumsspegeln. Det gick. Jag fastnade. Ingen bild jag ber att få en extra kopia av men lättnaden över att slippa smuggla med sitt pass varje gång man är på resa med vänner (eller ännu hellre nyfikna elever) sköljer över kropp och själ som farmors svartvinbärssaft. Lyckan är total. Dagen känns lättare och man funderar redan på om man inte är värd ett nytt underställ eller kanske en ny pocketbok som belöning. (Belöningssystemet från barndomen sitter i. Kuriosa: lillasyster fick ett par adidas träningsoveralls byxor för att stretat på med brillor i 5 år.)

Passexpeditions tantens kalla stämma avbryter dagdrömmarna:

-vill du ta om bilden?

-va? nä, jag ser ut så här. (lite inställsamt och återigen med förhoppning om att hon ska godkänna mig och den här gången mitt utseende samt förmåga att posera på bild. snälla?)

-ja du får ta om bilden om du vill. det går snabbt.

-öh, nä. jah tror inte det..

vid den här tiden var klockan 7 minuter efter passexpeditionens ordinarie stängningstid på en fredag. mission passport fail.

hej jag heter Hanna och har i snart 15 månader nojjat över licens som under nojningsperioden blivit tre via ännu fler utbildningar. (hallå i-landsproblem jag har möjligheten att ständigt fortbilda mig inom det jag tycker absolut roligast. buhu.) tre futtiga licenser. jämför det med besöket på lillasysters studier här på andra sidan atlanten. efter 75 minuter irländsk politik med gästföreläsare trillade ödmjukheten på plats. välbehövligt som sagt.

behöver jag ens säga att mailet till min examinator är skickat. nyss.

munsåret av rang har i alla fall äntligen sjappat. inte en dag för tidigt.

läkande recept? när varken mormors huskurer, antibiotika eller specialsalvor bet på skiten emigrerade fröken. quality time med lillasyster, jordnötssmör, jetlag alabama, snöskottning, arg Betnér, konstig katt, norsk självbiografi, pulverkaffe, gummistövlar, överstrykningspennor, conversepremiär, stadsvandring, falsk jig och skogsmullande på vindig signalhill var däremot grejer det.

over och ut. roger roger.

bildresultat vid googlesökning:

om detta inlägg publicerats har jag efter många (läs: jättemånga) om och men tagit mig tillbaka till sverige (peppar, peppar) och får helt enkelt vänja mig vid mitt nya smeknamn. svågerna har utnämnt mig till en bondtölp. nej, fel. en bondtölp ut av rang. slå den ni.

sidospår: pappa har såna stövlar. kan man skylla på sitt dna?

vi var där liksom. jag och kollegorna. värt. tänk om alla historielektioner hade haft sådana inslag? bara en tanke...

vi ska dit. orkar inte ens vara ödmjuk över det. biljetterna är bokade. kan det vara så enkelt att stora höstångesten kan avhjälpas med fina saker att se fram emot? tror det för just nu så känns inte september särskilt ångestfylld alls.

Alla chanser till att få köra ett zumbamaraton tages.

fotograf: Mattias Bäckman