pass
spännande följetång. det började i bollnäs, på lokala passkontoret. den väldigt omtänksamma passtanten (osäker på om det är korrekt yrkestitel, anyhow...) påpekade duktigt att min namnteckning såg vääääldigt ihoptryckt ut. att den ser just så där "hej-här-ligger-en-mosad-fluga-aktig" ut vågade jag inte berätta utan skrev duktigt om den och försökte pressa in mer luft. så där sa jag och hoppades på ett godkännande. ett godkännande på att jag är vuxen nog att skriva en namnteckning som ger mig ditt godkännande att skaffa pass. snälla? kändes precis som när man lämnade in första skrivsstilsläxan läskiga fröken Sigrid i Moskola anno 1991. Hur som haver och lakritsbåtar. Namnteckning check.
Men foto då? Yes. En klar favorit. Skuttar vi inte alla lös fullständigt av iver och glädjerus då får vi fotografera oss (läs: föreviga våra tillkortakommanden till att passera som fotogenisk samtidigt som man är pinsamt medveten om att just den här bilden ska förfölja en i laminerad form i 5 år.) på passexpeditioner? Se inte livrädd ut den här gången, spänn inte käkarna till absurdum, stirra inte, försök se naturlig och avspänd ut... Har vi inte alla ett liknande mantra? Handsvett och total utmattning redan innan processen börjat. Poff! En bländare som skulle kunna knäcka extra på Arlandas flygplats går av och man blinkar förvånat. Är det klart? Fastnade jag? Ett par sekunder senare får man se resultatet och döm av förvåning när det är typ samma nuna på bilden som stirrar tilbaka på en i badrumsspegeln. Det gick. Jag fastnade. Ingen bild jag ber att få en extra kopia av men lättnaden över att slippa smuggla med sitt pass varje gång man är på resa med vänner (eller ännu hellre nyfikna elever) sköljer över kropp och själ som farmors svartvinbärssaft. Lyckan är total. Dagen känns lättare och man funderar redan på om man inte är värd ett nytt underställ eller kanske en ny pocketbok som belöning. (Belöningssystemet från barndomen sitter i. Kuriosa: lillasyster fick ett par adidas träningsoveralls byxor för att stretat på med brillor i 5 år.)
Passexpeditions tantens kalla stämma avbryter dagdrömmarna:
-vill du ta om bilden?
-va? nä, jag ser ut så här. (lite inställsamt och återigen med förhoppning om att hon ska godkänna mig och den här gången mitt utseende samt förmåga att posera på bild. snälla?)
-ja du får ta om bilden om du vill. det går snabbt.
-öh, nä. jah tror inte det..
vid den här tiden var klockan 7 minuter efter passexpeditionens ordinarie stängningstid på en fredag. mission passport fail.
Kommentarer
Trackback
