Hanna Rubäck

I love them! Actually! Inte bara effekten (optikern visste vad hon pratade om) utan även de för mig i förväg oförutsedda användningsområdena.. Jag gömmer mig bakom genomskinligt glas och trivs som fisken. En tunn hinna av ingenting men som tidigare konstaterats: placebo kan vara ytterst värkbart. Baksidan då? Jo den finns och jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Kan det finnas studiecirklar i ämnet? Jag pratar om glasögonputsning. Ett hantverk som jag inte behärskar. Hur jag än far över glasen med den för uppgiften utkvitterade putsduken så blir resultatet alltid mediokert. Jag har försökt att tänka utanför the box (något vi drillas i frekvent denna helg) och letat nya sätt att arbeta på men icke. Det ser alltid ut som om jag just tagit tillbaka brillorna från ett par kletiga barnhänder. Paranoid som jag dessutom är så är jag helt övertygad om att de gamla rävarna i spelet betraktar mig med skepsis och höjda ögonbryn. Jag förstår att de ser mig som värsta newbien och hur ska dom då kunna lyssna på mina inlägg i debatten gällande den nya gymnasieskolan? Om ändå Bullen fanns kvar, ett tittarbrev skulle nog kunna hjälpa mig...

Skola jag skaffa mig en svanktatuering vore det ett givet motiv. Jag får obotlig röda hund av allt förbannat svamlande från politiker, föredragshållare och andra så kallade vuxna. Beteendet ökar tydligen som en exponential funktion om situationen innefattar mikrofoner och/eller fler 2 lyssnande. Säg vad du vill ha sagt och håll sen käften. Allt förbannat kackel utan mening, innehåll, röd tråd, poäng eller relevans får mig att tappa sammanhanget och jag känner mig som ett mongo. Nej värre, som när man var liten och smög sig till de vuxnas bord på släktmiddagarna bara för att inse att mamma och pappa uppenbarligen behärskade kinesiska flytande. Få talare lyckas som den gamle Palme att engagera sina lyssnare, jag menar tanken är väl ändå att retoriken ska vara ett hjälpmedel för att starta upp oss på gräsrotsnivå och inte fungera som ett sömnpiller? Bitter? Nej nej. Sluta slösa med min tid!

03.27 blev 03.42 men det gick också bra. Min plats var upptagen och dubbelbokad. Spännande. Jaha, sova i mittgången då eller? Lite för mycket rockstjärna för min smak. Plats kommenderade den bistre konduktören och labradoren i mig lydde. Okänd pensionärstant (den sura sorten du vet) fick låna ut axeln till huvudkudde. Det gick nog också bra. Tågbyte i hufvudstaden med tillhörande favoritkaffe. Succer for sweets? No shit. Reser genom ett vackert Sverige med ett litet pirr i magen. Låtsas att jag är med i på spåret ochb klipper varenda av herr Lindströms frågor och åtnjuter herr Luuks stående ovationer. Det hade ju onekligen varit fint men fantasin räcker ganska långt den också. I väskan finns frökens mer än välanvända converse, kanske att Lund inbjuder till årets premiär?

Som russin i kakan. Eller ännu bättre... En som plockar ur russina ur sin egen kaka för att ge dom till dig. Eller bokstavligen: torkad banan ur sin egen musli... (frökens favorit) Men poängen folket, poängen. Hatten av för ödmjukhet, omtänksamhet och skogshonung.

...allt är förlåtet!




Saknar dig...

lyfter på hatten för alla fjortisar. bra gjort.

hellre än bra eller hur gick resonemanget? finns säkert en massa potential i grabben och om några år...? visst, men nu? nope.

samma genre fast på riktigt fanns ju dessutom med, så vad var problemet?

supertråkigt när man inser vilka kriterier svenska massan röstar efter. tänk om glada festivalen kunde sändas endast via radio ett år? bara som ett experiment.

jaja, vad är väl en bal på slottet? världen är ytlig och här är man satt att leva. hörs!

japp. lägesrapport? störtmysigt att vara tillbaka bland fina eleverna. att solen skiner är dunderbonus. nästan alla 30 i cirkel på golvet nästan i tid men med varma och förväntansfulla leenden så vi ignorerar detaljerna. massage och afro... skönt sätt att starta arbetsdagen på.

annars då? hungrig som en varg (inget nytt under solen mao) och nordeuropas saftigaste nackspärr. dubbelsidig! inte sååå väldans chill makrill men jämförelsevis med allt annat som sker... noll case.

blekar än en albino och funderar på att köpa röda linser, det borde ju rimligen bli färre höjda ögonbryn då... eller?
fröken motvals har ju som tidigare annonserat besökt optikern. skoj. typ inte. megapuls och svettiga handflator. var nästan på väg att skolka, ringa 2 sekunder innan och skylla på att hunden ätit upp matteboken eller nå. synd att man ljuger som en kratta och varken äger hund eller mattebok. prestationsångest alabama inför detta eviga tjat "är bokstaven bäst så här eller så här?" jag vet inte! fattar ju inte efter vilka kriterier jag ska dömma efter och undrar om man får kisa. ställde frågor tills optikern funderade på att undersöka andra saker ovanför axlarna än ögonen. tystnad tagning. "vilka av dom svarta linjerna tycker du är svartast?" öh... dom svarta? panik och ont i magen, tänk om jag svarat fel på de mest avgörande bilderna och nu får en ögonoperation som är helt fel och sen blir det flaskbottsglasögon resten av livet? värre ångest och tunnelseende än vid första högskoleprovet. lord... om jag jobbar bra under stress? anser frågan besvarad...

350 spänn fattigare men inget nytt eller värre synfel. ordinationen: använd brillorna! jaha du... ögonmusklerna har kramp och behöver lära sig att slappna av. som varenda del av frökens kropp då. intressant att sjukgymnast och ögonförståsigpåaren gav exakt samma diagnos.

plikttroget har jag nu traskat runt som den nyförlösta glasögonorm jag är. "du retas inte!" fräste fröken i till pojkvännen som duckade. pojkvänne ja... mannen med norra halvklotets största tålamod. fröken har halvsvårt att vänja sig vid brillorna och inte, avståndsbedömningar är svårast. en liten smekning blir lätt en örfil och gå förbi förväxlas lätt med att störta in i. flåt... flåt... flåt... nytt mantra, känner mig som en blandning av bambi på hal is och en överförfriskad långben. han då?  "det är lugnt, jag är van". dåliga samvetet river i kroppen och fröken köpte nytt spel till ifånen.  jag ska bättra mig...

snälla, snälla tomten kan man få önska sig kroppskoordination och lite lugn?

stolt som få, vilket jag även skrek ut i intervjun direkt efter loppet. killen med mikrofonen insåg alldeles för sent att han plockat helt fel tjej.

Han: hur trött är du nu?
Jag: va? nä inte alls nu har man ju bara värsta adrenalinpåslaget!

Han: jaha... och om du skulle beskriva tjejvasan med en mening?
Jag: låt mig få göra det en gång till!

Sämsta uppladdningen någonsin med säsongens alla skador och jag vet inte hur många gånger loppet strykts ur agendan. Det går troll i loppet!

Pappsen krävde att det skulle ha åkts 15 mil innan. Futtiga 15 mil och han skulle skjutsa, valla, stötta och heja. Okej. Deal sa fröken.

En vecka innan: Snälla, bästa, fina pappa kan du skjutsa mig till loppet. Jag har drygt 10 mil i kroppen.... (lögn!) Jodå, det gick vägen. och i mål å. galet. pappans första kommentar: "nästa år ser du till att åka dom där 10 milen innan. det är inte konditionen som avslöjar dig det är balansen!" what? va menar han? fattar ingenting...

finigaste kransen fick jag dessutom. bästa kranskullan mamma pilade ut i spåret på äkta vasa-maner... värt! att en del elever faktiskt trodde att jag vunnit hela klabbet säger en del om mammsens krans...

läget i kroppen då? jovars... kramp i axlarna men framförallt blodad tand. "nästa år får du hänga med på öppet spår" tyckte kollegan. lugn nu... vi börjar med pappsens krävda 15 mil.

Hoppas så. Har missbedömt samma isfläck som oskyldig vattenpöl 3 gånger på rad... Resultat? Begynnande värk i gluteus... Tur att det är långt till bikinisäsong. Apropå missbedömningar, hela världen har på sistone kännts lite luddig. Ganska så mycket faktiskt. Fröken har svårt med avståndsbedömningar och få till skärpan... Brillor? Det är bara att kapitulera. Surt. Synundersökning till veckan. Hörs... Om 102 dagar är klassföreståndarskapet slut. Galet. Köpa hamster som substitut kanske? Helgen ska spenderas i hufvudstaden dagtid och i den akademiska staden på tältsäng nattetid. Utbildning var det sagt. Det känns fint. Nästa vecka borde kunna gå i ett lite trevligare tempo. Väckarklockan är inte bästa vännen, inget nytt där men sen då... Efter att man som en död släpat sig ur sängen, tvångsmatat sig själv, hittat matchande strumpor, packat väskan och försöker dunka in lite smink i ansiktet... Hur vaknar man då för bövelen? Kaffe är ju snart att jämföra med kamomillte men lägg till en epilering och jämarns om det inte blev fart! Sååå nöjd...

Sliter mitt hår över en stört omöjlig taktanalys men kan ändå inte riktigt ge upp. Vrång som få och helt utan tålamod. Taskig kombo... Undrar i mitt stilla sinne varför jag inte blev en sån där välplanerad typ med extra deodorant och parfym i väskan? Skulle suttit bra nu. Straffar mig själv litegrann och läser dåliga bloggar. Såna där som publicerar bilder på tamejfan allt dom stoppar i sig och tvångsmässigt fotar allt dom köper ner till minsta hårsnodd. Förfäras över hur många som faktiskt verkar ha mat och "dagens look" som enda hobby. Klev jag på en öm tå? Smidig som en elefant och samvetet har jag tappat bort så det är väl mycket möjligt. Even Steven för mig om det inte kommer några fler julkort. Världen står på huvudet och helt plötsligt känns ens egna problem jävligt futtiga. Hoppas dom har det bra. Blåögt sagt, I know... hoppas dom har det okej i alla fall. Allt för nu. Hej.